vad händer egentligen?
Alla förändras. Men det är inte alltid till det positiva. Varför ska vi glida ifrån varandra?
Nu har vi inte träffats tillsammans på flera veckor.
Bara för att vi inte träffas varje dag kan vi inte glida ifrån varandra. Är det bara jag som känner så.
Kommer ni ihåg när vi var en grupp. Vi hade riktigt kul tillsammans.
När vi gjorde vår film. När vi hade något att se fram emot. När vi skrattade varje dag, och det var alltid något vi gjorde.
Vi alla har olika mål och synpunkter och det är därför vi är så himmla bra tillsammans.
Jag saknar alla våra vilda disskusioner, om negerbullar är godis eller om man kan äta fast man är riktigt mätt. När vi satt och skrek på varandra i matsalen tills alla kollade på oss.
När vi fyra gick på rad i korridorena. När vi mobbade varandra. Mattelektionerna när vi försökte sitta ensama och inte prata men tillslut satt vi tillsammans ändån.
Musik lektionerna då vi försökte spela instrument. När vi dissade varandra och det sades "one point to bosnien hercegovina".
Vi är inte där längre, vi har inget av det kvar. Men vi har ju varandra kvar.
Vi ska ha kvar det så.
När vi väl träffas har vi riktigt kul.
Är det bara jag som känner såhära.
Jag älskar er spice girls.
Peggy, Sittan, Taliban och Runkan.


Nu har vi inte träffats tillsammans på flera veckor.
Bara för att vi inte träffas varje dag kan vi inte glida ifrån varandra. Är det bara jag som känner så.
Kommer ni ihåg när vi var en grupp. Vi hade riktigt kul tillsammans.
När vi gjorde vår film. När vi hade något att se fram emot. När vi skrattade varje dag, och det var alltid något vi gjorde.
Vi alla har olika mål och synpunkter och det är därför vi är så himmla bra tillsammans.
Jag saknar alla våra vilda disskusioner, om negerbullar är godis eller om man kan äta fast man är riktigt mätt. När vi satt och skrek på varandra i matsalen tills alla kollade på oss.
När vi fyra gick på rad i korridorena. När vi mobbade varandra. Mattelektionerna när vi försökte sitta ensama och inte prata men tillslut satt vi tillsammans ändån.
Musik lektionerna då vi försökte spela instrument. När vi dissade varandra och det sades "one point to bosnien hercegovina".
Vi är inte där längre, vi har inget av det kvar. Men vi har ju varandra kvar.
Vi ska ha kvar det så.
När vi väl träffas har vi riktigt kul.
Är det bara jag som känner såhära.
Jag älskar er spice girls.
Peggy, Sittan, Taliban och Runkan.


Kommentarer
Trackback